#7 Kriminologins objekt: Sutherlands sekvens av processer

Efter en längre paus försöker jag nu veva igång denna blogg igen. Det kommer dock initialt inte ske med rapporter från forskningsfronten utan jag kommer till att börja med kommer att skriva ett par inlägg av mer teoretisk och reflekterande karaktär.

Jag ser det inte som min uppgift som historiker att fälla omdömen över mina forskningsobjekt. Jag intresserar mig exempelvis inte (åtminstone inte i min avhandling) för kvaliteten i den forskning som kriminologer i historien har utfört. Jag bryr mig inte om Enrico Ferri, sedd i historiens ljus, hade fel. Jag fokuserar på om, hur och varför Enrico Ferri ansågs ha rätt.

Enrico_Ferri(Enrico Ferri)

Det är ju dock så att man kan vilja ha en åsikt i mer dagsaktuella frågor. Man kan ju vilja göra en bedömning av kvaliteten i forskning som läggs fram i direkt eller indirekt politiska sammanhang. Man kan vilja kunna bedöma om personer har täckning för det de säger. Man kan vilja kunna säga att ”det här är inte bra kriminologi”. Jag tänker dock inte ge mig in i ett resonemang om samhällsvetenskaplig metod här. Jag vill i stället diskutera vetenskapens objekt.

Kriminologi. Läran om brottet. Vetenskapen rörande brottslighet. Det ter sig självklart (men är det uppenbart inte) att frågan om relevansen och kvaliteten i kriminologisk forskning är helt beroende av vilket som anses vara vetenskapens objekt. Således: Vad är brottslighet?

(Det är givetvis så att mycket god och produktiv forskning på det kriminologiska fältet inte bryr sig om att definiera ett kriminologins objekt. Man utgår från ett material eller ett mer eller mindre avgränsat och definierat problem. Man kanske placerar sig i en etablerad tradition. Det kan vara gott så. Jag är inte ute efter att generellt misskreditera sådan forskning. Det jag säger är inte heller något nytt för någon med gediget intresse för kriminologisk teori, jag gör inga anspråk på originalitet. Det jag gör i det följande är att se vad som händer om man tar frågan om definitionen av kriminologins givna objekt på fullaste allvar)

Frågan ”vad är brottslighet?” är inte så lätt att besvara som det kan se ut. Om vi utgår från en mycket vanlig definition av brott som varandes en handling som är straffbar enligt lag skulle brottsligheten i Sverige bestå av alla de enskilda handlingar som utförs inom riket och som är straffbara enligt lag. Det förstår vem som helst att detta är ett objekt som är svårt att hantera och att det inte är det vi menar när vi talar om brottslighet. Det gäller även om man tar ett något snävare grepp och talar om stöldbrottslighet eller våldsbrottslighet.

Det torde alltså vara uppenbart att brottsligheten som fenomen inte utgörs av alla enskilda brott. Som kriminologen Robert Andersson konstaterat (Andersson 2002) så är det mer adekvat att säga att brottsligheten utvinns ur en allmän laglöshet. Det vill säga, det begås brott hela tiden som inte förmår konceptualiseras som en del av brottsligheten och nästan alla människor i Sverige begår ett eller flera brott under sin livstid utan att för den skull vara brottslingar. Det räcker att ta en kort titt på vårt samhälle för att förstå att en alltför analytisk definition av kriminologins objekt helt enkelt gör våld på verkligheten.

Vi behöver således en annan förståelse av brottslighet. En förståelse som lyckas artikulera den som det sociala fenomen (det kanske till och med är ännu bättre att se det som ett historiskt fenomen, jag får återkomma till det) som möter oss såväl till vardags som inom politik, förvaltning och vetenskap. Utan att funderat på det allt för länge, och därmed inte heller uteslutit alternativ, så tror jag inte vi behöver gå över ån efter vatten. En av de definitioner som bäst lyckas fånga in brottsligheten som ett mångfacetterat fenomen finns nämligen hos en av kriminologins egna giganter.

Brynjólfur_sveinsson

Den amerikanske sociologen Edwin H. Sutherland (1883-1950) betraktas allmänt som en av 1900-talets mest inflytelserika kriminologer. I hans Principles of Criminology, som gavs ut första gången 1934 och sedan har getts ut i ett otal nya versioner under åren, ges en ofta citerad definition av ”kriminologi”:

Criminology is the body of knowledge regarding crime as a social phenomenon. It includes within its scope the process of making laws, of breaking laws, and of the reacting toward the breaking of laws. (Sutherland, 1934, s.1)

Denna kan ses som förespråkande en eklektisk vetenskap, för att låta tusen blommor blomma. Inom kriminologin kan då sådana som undersöker lagstiftning arbeta sida vid sida med sådana som undersöker brottslighetens etiologi och sådana som undersöker straff och fångvård. Ofta, men inte alltid, utgår en sådan öppen syn på kriminologi från antagandet att vetenskapen ska vara politiskt användbar. Det jag vill ta fasta på är fortsättningen till Sutherlands utläggning ovan, vilken innefattar en passage som ofta utesluts eller ignoreras när denna berömda definition behandlas. Tillsammans med den redan citerade passagen lyder därmed defintionen:

Criminology is the body of knowledge regarding crime as a social phenomenon. It includes within its scope the process of making laws, of breaking laws, and of the reacting toward the breaking of laws. These processes are three aspects of a somewhat unified sequence of interaction. (Sutherland, 1934, s.1, min kursiv.)

Och, avslutar Sutherland detta första stycke i Principles of Criminology, ”(t)his sequence is the object-matter of criminology”.

Jag tycker det gör stor skillnad att utgå från den andra, i stället för i från den första definitionen. Medan den första definitionen sätter upp ramarna kring en disciplin pekar den andra ut ett objekt. Man skulle till och med kunna säga att den vanliga tolkningen av den första definitionen – inom kriminologin finns det plats för en massiv arbetsdelning – går stick i stäv med den andra definitionen. Resultatet av arbetsdelningen blir ju i regel att denna sekvens (som är kriminologins objekt) styckas upp i tre eller fler delar som betraktas som fenomen i sin egen rätt.

Om man nu tar den andra definitionen på allvar och konstaterar att brottsligheten måste förstås som en process i historien och samhället så får det konsekvenser. För kriminologin innebär det bland annat att den måste fundera över sin egen roll i denna process, hur kunskapsproduktionen kring dessa frågor bidrar till att forma fenomenet. Vetenskapen måste vara en reflekterande och självkritisk praktik för att kunna sägas ta sitt objekt på allvar. Samtidigt ställer det krav på ”kritiska kriminologer” att ta orsaksmomentet seriöst och inte bara fundera över den politiska konstruktionen av brottslighet. Det är en utmaning att undersöka ett objekt som består av en sekvens av mer eller mindre sammanflytande processer.

Nåväl, jag har inte tänkt klart dessa tankar. Jag vet inte hur man ska omsätta dem i vetenskaplig praktik och jag vet inte hur jag skulle bedöma vetenskaplig kvalitet utifrån dem. Jag hoppas få tid att bena lite i olika aspekter av detta problem i några kommande poster.

(Bilder från Wikipedia Commons)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s