#7 Kriminologins objekt: Sutherlands sekvens av processer

Efter en längre paus försöker jag nu veva igång denna blogg igen. Det kommer dock initialt inte ske med rapporter från forskningsfronten utan jag kommer till att börja med kommer att skriva ett par inlägg av mer teoretisk och reflekterande karaktär.

Jag ser det inte som min uppgift som historiker att fälla omdömen över mina forskningsobjekt. Jag intresserar mig exempelvis inte (åtminstone inte i min avhandling) för kvaliteten i den forskning som kriminologer i historien har utfört. Jag bryr mig inte om Enrico Ferri, sedd i historiens ljus, hade fel. Jag fokuserar på om, hur och varför Enrico Ferri ansågs ha rätt.

(Enrico Ferri)

Det är ju dock så att man kan vilja ha en åsikt i mer dagsaktuella frågor. Man kan ju vilja göra en bedömning av kvaliteten i forskning som läggs fram i direkt eller indirekt politiska sammanhang. Man kan vilja kunna bedöma om personer har täckning för det de säger. Man kan vilja kunna säga att ”det här är inte bra kriminologi”. Jag tänker dock inte ge mig in i ett resonemang om samhällsvetenskaplig metod här. Jag vill i stället diskutera vetenskapens objekt.

Kriminologi. Läran om brottet. Vetenskapen rörande brottslighet. Det ter sig självklart (men är det uppenbart inte) att frågan om relevansen och kvaliteten i kriminologisk forskning är helt beroende av vilket som anses vara vetenskapens objekt. Således: Vad är brottslighet?

(Det är givetvis så att mycket god och produktiv forskning på det kriminologiska fältet inte bryr sig om att definiera ett kriminologins objekt. Man utgår från ett material eller ett mer eller mindre avgränsat och definierat problem. Man kanske placerar sig i en etablerad tradition. Det kan vara gott så. Jag är inte ute efter att generellt misskreditera sådan forskning. Det jag säger är inte heller något nytt för någon med gediget intresse för kriminologisk teori, jag gör inga anspråk på originalitet. Det jag gör i det följande är att se vad som händer om man tar frågan om definitionen av kriminologins givna objekt på fullaste allvar)

Frågan ”vad är brottslighet?” är inte så lätt att besvara som det kan se ut. Om vi utgår från en mycket vanlig definition av brott som varandes en handling som är straffbar enligt lag skulle brottsligheten i Sverige bestå av alla de enskilda handlingar som utförs inom riket och som är straffbara enligt lag. Det förstår vem som helst att detta är ett objekt som är svårt att hantera och att det inte är det vi menar när vi talar om brottslighet. Det gäller även om man tar ett något snävare grepp och talar om stöldbrottslighet eller våldsbrottslighet.

Det torde alltså vara uppenbart att brottsligheten som fenomen inte utgörs av alla enskilda brott. Som kriminologen Robert Andersson konstaterat (Andersson 2002) så är det mer adekvat att säga att brottsligheten utvinns ur en allmän laglöshet. Det vill säga, det begås brott hela tiden som inte förmår konceptualiseras som en del av brottsligheten och nästan alla människor i Sverige begår ett eller flera brott under sin livstid utan att för den skull vara brottslingar. Det räcker att ta en kort titt på vårt samhälle för att förstå att en alltför analytisk definition av kriminologins objekt helt enkelt gör våld på verkligheten.

Vi behöver således en annan förståelse av brottslighet. En förståelse som lyckas artikulera den som det sociala fenomen (det kanske till och med är ännu bättre att se det som ett historiskt fenomen, jag får återkomma till det) som möter oss såväl till vardags som inom politik, förvaltning och vetenskap. Utan att funderat på det allt för länge, och därmed inte heller uteslutit alternativ, så tror jag inte vi behöver gå över ån efter vatten. En av de definitioner som bäst lyckas fånga in brottsligheten som ett mångfacetterat fenomen finns nämligen hos en av kriminologins egna giganter.

Den amerikanske sociologen Edwin H. Sutherland (1883-1950) betraktas allmänt som en av 1900-talets mest inflytelserika kriminologer. I hans Principles of Criminology, som gavs ut första gången 1934 och sedan har getts ut i ett otal nya versioner under åren, ges en ofta citerad definition av ”kriminologi”:

Criminology is the body of knowledge regarding crime as a social phenomenon. It includes within its scope the process of making laws, of breaking laws, and of the reacting toward the breaking of laws. (Sutherland, 1934, s.1)

Denna kan ses som förespråkande en eklektisk vetenskap, för att låta tusen blommor blomma. Inom kriminologin kan då sådana som undersöker lagstiftning arbeta sida vid sida med sådana som undersöker brottslighetens etiologi och sådana som undersöker straff och fångvård. Ofta, men inte alltid, utgår en sådan öppen syn på kriminologi från antagandet att vetenskapen ska vara politiskt användbar. Det jag vill ta fasta på är fortsättningen till Sutherlands utläggning ovan, vilken innefattar en passage som ofta utesluts eller ignoreras när denna berömda definition behandlas. Tillsammans med den redan citerade passagen lyder därmed defintionen:

Criminology is the body of knowledge regarding crime as a social phenomenon. It includes within its scope the process of making laws, of breaking laws, and of the reacting toward the breaking of laws. These processes are three aspects of a somewhat unified sequence of interaction. (Sutherland, 1934, s.1, min kursiv.)

Och, avslutar Sutherland detta första stycke i Principles of Criminology, ”(t)his sequence is the object-matter of criminology”.

Jag tycker det gör stor skillnad att utgå från den andra, i stället för i från den första definitionen. Medan den första definitionen sätter upp ramarna kring en disciplin pekar den andra ut ett objekt. Man skulle till och med kunna säga att den vanliga tolkningen av den första definitionen – inom kriminologin finns det plats för en massiv arbetsdelning – går stick i stäv med den andra definitionen. Resultatet av arbetsdelningen blir ju i regel att denna sekvens (som är kriminologins objekt) styckas upp i tre eller fler delar som betraktas som fenomen i sin egen rätt.

Om man nu tar den andra definitionen på allvar och konstaterar att brottsligheten måste förstås som en process i historien och samhället så får det konsekvenser. För kriminologin innebär det bland annat att den måste fundera över sin egen roll i denna process, hur kunskapsproduktionen kring dessa frågor bidrar till att forma fenomenet. Vetenskapen måste vara en reflekterande och självkritisk praktik för att kunna sägas ta sitt objekt på allvar. Samtidigt ställer det krav på ”kritiska kriminologer” att ta orsaksmomentet seriöst och inte bara fundera över den politiska konstruktionen av brottslighet. Det är en utmaning att undersöka ett objekt som består av en sekvens av mer eller mindre sammanflytande processer.

Nåväl, jag har inte tänkt klart dessa tankar. Jag vet inte hur man ska omsätta dem i vetenskaplig praktik och jag vet inte hur jag skulle bedöma vetenskaplig kvalitet utifrån dem. Jag hoppas få tid att bena lite i olika aspekter av detta problem i några kommande poster.

(Bilder från Wikipedia Commons)

#6 Kriminologi i färg: Kategorisering och sortering av människor

När den så kallade positiva kriminologin omsätts i praktiken blir den i regel en administrativ kriminologi. Dess värde bestäms i det sammanhanget av dess (stats)nytta snarare än dess vetenskapliga och teoretiska konsistens. I Sverige stod den positiva kriminologin på sin topp i samband med de kriminalpolitiska reformerna som genomfördes under 1930-, 1940- och 1950-talen. Kriminologins funktion bestod där och då framförallt av att för alla möjliga förbrytartyper skapa anpassade reaktionsformer. Att sätta varje förbrytare i vanligt fängelse var verkningslöst och kontraproduktivt. I stället skulle förbrytarna sorteras och placerar ut på sinnessjukhus, interneringsläger, uppfostringsanstalt, vårdanstalter för alkoholister och så vidare, var och en utifrån sin egen person och sin särskilda typ av avvikelse från det normala och friska.

När jag så gick igenom ett kommittéarkiv fann jag skissen nedan som färgglatt och med tydliga pilar för att markera flöden synliggjorde hur den effektiva sorteringen av människor var tänkt att fungera.  

Man kan ju tycka att det nästan är lite lustigt med de kulörta rutorna och de taffligt dragna strecken. Men som framgår längst upp till vänster på arket så är skissen upprättad av professor Olof Kinberg, i juli 1934, och namnet Kinberg är i sammanhanget knappast förknippat med lustighet. 1930-tal och kriminologi är inte heller en kombination som signalerar ”roligt”. Det var tiden för genomslaget för Kriminalbiologiska anstalter i Tyskland och även om man inte ska säga att Kinberg var direkt inspirerad av sina tyska kollegor så fanns det klara beröringspunkter.

Kinbergs plan omsattes aldrig i sin helhet i praktiken, men dess rationalitet genomsyrade det kriminalpolitiska reformarbetet åren runt andra världskriget. De människor som skulle in i detta system av kvadrater, rektanglar, grönt och blått och gult, reducerades till objekt för kriminologens blick och statens fasta hand. I skissen ovan är den enskilde intagne inte ens reducerad till ett namn eller ett nummer utan till att vara 1 av 100 personer i en ruta av 1 cm².

Det finns så mycket mer att säga om Kinbergs skiss och det sammanhanget som den producerades i. Jag får (som jag lovar i varje inlägg) återkomma i ämnet framöver.

(Lästips i sammanhanget är Roddy Nilsson, Från cellfängelse till beteendeterapi: Fängelse, kriminalpolitik och vetande, 1930-1980, Malmö 2013)

#5 Mäktig man med mustasch: Johan Thyrén och den tidiga svenska kriminalpolitiken

Jag håller för tillfället på att skriva både ett konferenspaper och en artikel. I båda texterna får jag anledning att närma mig Johan Thyrén (1861-1933), professor i straffrätt vid Lunds universitet . Det är svårt att kalla Thyrén för kriminolog, men hans roll som en av Sveriges främsta kriminalpolitiker under 1900-talets tre första decennium gör att han är en aktör jag måste förhålla mig till. Hans rättsteoretiska traktat låg till grund för några av de viktigaste kriminologiska diskussionerna i riket under samma period.

Förutom att Thyrén under perioder bar en mäktig mustasch, vilket blir uppenbart av fotografiet ovan, var han för sin samtid något av en intellektuell gigant. Han blev filosofie doktor och docent i teoretisk filosofi 1883, docent i historia 1886, extra ordinarie professor i romersk rätt och rättshistoria 1894, innan han blev professor i straffrätt och juridisk encyklopedi 1896. Han var universitets rektor 1916-1926, riksdagsledamot i båda kamrarna vid skilda tillfällen och justitieminister i regeringen Ekman 1926-1928.

Hans kriminalpolitiska insats bestod allra främst i de arbeten han producerade som ensamutredare för regeringen. Dessa verk, framförallt Principerna för en strafflagsreform som kom ut i tre band åren 1910-1914, blev naturliga referenspunkter för de debatter som fördes inom den kriminologiska och kriminalpolitiska reformrörelsen i landet.

Det behövs inte ännu ett hjälteporträtt över Thyrén. Snarare kan det vara på sin plats att diskutera graden av hans betydelse i samtiden. Han var viktig då han brett introducerade moderna straffrättsidéer för en intresserad svensk publik. Han var viktig då centrala aktörer ständigt förhöll sig till hans skrifter. Och han var viktig då han breddade vägen för en ny generation straffrättsjurister. Däremot fick hans omfattade reformförslag knappast något genomslag (åtminstone under eller in anslutning till hans livstid). De partiella reformerna han drev fram var också mindre lyckade (med avskaffandet av dödsstraffet som undantag). Att han ensam under decennier fick utreda förutsättningarna för en strafflagsreform kan tolkas dels som att kriminalpolitiken för regeringen inte var ett prioriterat område överhuvudtaget (detta skulle ändras efter socialdemokratins valseger 1932) och dels som att det inte fanns något som helst omvälvande med en sådan reform (vilket både dess tillskyndare och kritiker hävdade), att det helt enkelt bara handlade om en administrativ justering i syfte att bättre kunna styra och skydda den etablerade samhällsordningen.

När jag är klar med texterna jag nämnde i början återkommer jag förhoppningsvis med lite av mina läsanteckningar från Thyréns skrifter.

(För ett hyllningsporträtt av Thyrén se Kjell-Åke Modéer Johan C.W. Thyrén, legendarisk lundaprofessor, Lund 1983. För en undersökning över Thyréns roll i etablerandet av de moderna straffrättsteorierna i Sverige se Christian Häthen, Straffrättsvetenskap och kriminalpolitik: De europeiska straffteorierna och deras betydelse för svensk strafflagstiftning 1906-1931, Lund 1990).

#4 Det börjar med en nål…: Om att det ena leder till det andra

I fråga om motverkande av brottslighet och annat avvikande beteende så förekommer det ibland tankar om stepping stones, språngbrädor. Det är exempelvis inte helt ovanligt i den narkotiskapolitiska debatten (inte minst i den svenska) att det påstås att även om cannabis inte är så otrolig skadligt i sig så är det en språngbräda till tyngre droger som amfetamin och heroin. Kampen mot den milda drogen är alltså i själva verket kampen mot en helt annan, farligare drog.

Det samma går att säga om andra typer av brottsligt och socialt oönskat beteende. Många är de kriminologer som gjort sina karriärer på att vetenskapliggöra den gamla visdomen ”det börjar med en nål och slutar med en silverskål”. Precis som i fallet med cannabis är utgångspunkten observationen att de allra flesta som stjäl silverskålar stulit nålar i yngre år. Därför kan stölder av silverskålar förhindras om man resolut ingriper mot nålstölder. Det finns alltså närmast en kausal relation mellan nål och skål, precis som mellan cannabis och heroin. Problematiskt för dessa teorier är det faktum att väldigt många ungdomar stjäl nålar och röker sig lite cannabis utan att förfalla till ett livslångt liv av stöld och tungt narkotikamissbruk (en observation som en annan grupp kriminologer ser som sin livsgärning att föra fram). Hur som helst är den en gammal föreställning och den kan appliceras på skilda fält.

När det svenska samhällets stöttespelare, medlemmarna av Svenska läkaresällskapet, sammanträdde i januari 1884 ville en doktor Berg dela med sig något han läst i den franska tidskriften Journal d’Hygiene. Den franska fängelsetjänstemannen Marambat hade nämligen däri publicerat en uppsats med titeln ”Brottsligheten och tobaksmissbruket”. Berg förklarade för sina kollegor att Marambat observerat en hög frekvens av tobaksmissbruk hos unga brottslingar. Bland en undersökt grupp av ungdomar som vant sig med tobak innan 20 års ålder hade 57 % av dessa också dömts till fängelse innan det fyllt 20. Motsvarande siffra bland icke-rökarna var 17 %. Bland lösdrivare och tiggare som fängslats var inte mindre än 89 % missbrukare av tobak. Men de var inte bara denna enkla jämförelse Marambat förde fram genom Berg. Det fanns också, menade man, en tydlig kronologi och en kedja av kausalitet:

Det visar sig, att den första passion, som intager barnets hjerta, är den för tobak, och att det är denna passion, som i början förleder till öfverflödiga utgifter och derefter till vanan vid lättja, utsväfvningar och dryckenskap samt slutligen till beträdande af brottets bana.

Slutsatsen kunde inte bli annan än att krafttag borde tas mot ungdomars bruk och missbruk av tobaksvaror. Det menade Berg borde gälla både ”moralisten” och ”statsmannen”.

Genom ett narrativ som Bergs och Marambat skapas således en konfiguration där ”moralisten” kan verka mot tobaken genom brottsligheten och där ”statsmannen” kan verka mot brottsligheten genom tobaken. Och på samma sätt anser sig den svenska ”moralisten”, som menar att allt bruk av narkotika är i fel i sig, kunna verka mot cannabis genom heroinet och den svenska ”statsmannen” verka mot heroinet genom cannabisen. Även om kopplingen är såväl teoretiskt som empiriskt tveksam så är denna tankefigur förvånansvärt stabil både inom det ”sunda förnuftet” som inom praktisk politik och förvaltning. Samma utgångspunkt ligger egentligen också, åtminstone delvis, till grund för teorier som ”Broken Windows”, men det får jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

#3 När de kan ens sort: Diagnos på avstånd

Leif G.W. Persson släppte 1979 sin andra bok, Profitörerna. I boken, som också råkar vara hans bästa (och den enda där varken den vidrige Evert Bäckström eller den bistre, men mot sina vänner varme, Lars Martin Johansson spelar ledande roller) utreder en grupp poliser på våldsroteln i Stockholm ett mord på en prostituerad kvinna som tagits av daga på ett sällsynt brutalt vis.

Det rör sig om ett spaningsmord och i sedvanlig ordning så samlar sig de utredande poliserna för att bilda sig en uppfattning om vilken typ av människa gärningsmannen kan vara. Med på mötet finns också en professor i rättspsykiatrin. Det är ”[e]n lång och mager man i fyrtioårsåldern: peppar- och saltkostym, väst och fluga […]”. Efter en dragning från rättsläkaren om de skador kvinnan hade utsatts för frågar poliserna psykiatrikern vilken typ av människa som kan begå en sådan bestialisk handling. ”Omöjligt att säga”, konstaterar professorn i peppar- och saltkostym, men tillstår ändå att man kan vara säker på att det rör sig om en ”vuxen man”. Besvikelsen är stor bland poliserna, inte minst hos kriminalkommissarie Dahlgren:

Det var bättre förr. Det såg man tydligt i Dahlgrens ögon. ”Den förre” var deras gästs företrädare på tjänsten som professor i rättspsykiatri. En excentrisk auktoritet som ställde omedelbara psykiatriska diagnoser efter bara ett samtal på telefon med Dahlgren eller några av de äldre utredarna vid roteln. Fast rätt var det ju sällan.

Om det är en blinkning från författaren till Olof Kinberg eller till Sveriges första egentliga professor i rättspsykiatri Gösta Rylander (1903-1979) eller någon annan helt verklig figur är så vitt jag vet osagt. Hur som helst kommer jag att tänka på den passagen när jag läser sådant här.

(För övrigt. I ett av de avslutande kapitlen av Profitörerna diskuterar författaren det aktuella mordet med alla dess dimensioner i ljuset av Cesare Beccarias tänkande och särskilt utifrån dennes teser i Om brott och straff från 1764, I Perssons senaste bok, Den sanna historien om Pinocchios näsa, kan jag tänka mig, utan att kolla efter närmare, att motsvarande kapitel i ordningen i stället handlar om hur kommissarie Bäckström får in ”en kall tjeckisk pilsner” och två stora snapsar varpå han börjar vräka i sig valda delar av ett svenskt smörgåsbord. Om det inte var bättre förr var det åtminstone mindre förutsägbart…)

#2 Nyttan med det hela: Sverige och Nordiska samarbetsrådet för kriminologi (1962-2012)

Under 1950-talet pågick ett intensivt arbete bland nordiska politiker och kriminologer i syfte att skapa former för samarbete mellan aktiva på kriminologins område i Norden. Detta var något som regeringen Erlander prioriterade högt och redan 1962, innan Sverige hade någon lärostol i kriminologi eller hade upphöjt kriminologi till ett examensämne inom den högre utbildningen, grundandes på Sveriges initiativ Nordiska samarbetsrådet för kriminologi. 2012, lagom till rådets 50 års-jubileum, meddelande så regeringen Reinfeldt genom justitieminister Ask att Sverige med omedelbar verkan drog sig ur samarbetet.

Grundandet av rådet är en egen historia, som jag hoppas återkomma till, men något har det ändå att göra med Sveriges tillbakadragande.

Ask angav fiskala skäl till att dra tillbaka medlen:

Vi tycker inte att det motsvarar kostnaderna det man får ut av det hela. Vi ser framför oss att vi kan samarbeta mer på andra sätt. Det är mer en form av att minska på utgifter som vi inte tycker är rimliga för att kunna göra mer av det som är bra.

Det rörde sig inte om någon gigantisk summa, 1.3 miljoner kronor/år. Självklart protesterade svenska kriminologer och andra med intresse i frågan. Man gjorde det genom att bland annat peka på att hur liten del (0,003 %) av den summa Sverige lägger på sitt rättsväsende medlen till rådet utgjorde. Och här är väl något av problemets kärna: Nordiska samarbetsrådet för kriminologi är ett politiskt samarbete, inte ett vetenskapligt.

Rådets politiska kärna var tydligt redan i förberedelserna för samarbetet under 1950-talet. Den omedelbara närheten mellan politik, förvaltning och akademi var självklar och oproblematisk för 50 år sedan. Man satt i samma båt, man strävade åt samma håll, man utgjorde en enhet. Även om kriminologer till stora delar på sina håll fortfarande strävar efter att hålla ihop detta komplex och framställa det som både självklart och oproblematiskt så har kriminologin institutionellt uppnått en självständighet den inte hade på 1960-talet. Delvis som ett resultat av detta har man också kunnat utvecklas åt ett håll där alla dess resultat inte framstår som omedelbart statsnyttiga.

En kriminologi som producerar doktorsavhandlingar med teoretiska utgångspunkter i kontinental filosofi eller undersöker den empirska grunden för att tala om det allmänna rättsmedvetandet var inte vad justitieminister Zetterberg tänkte sig när han sökte främja den nordiska kriminologin när det begav sig för 50 år sedan. Man kan säkert säga en del om den sortens forskning också, men direkt nyttigt för rättsväsendet är den inte. Rådet var aldrig till för att främja sådan forskning (som väl i ärlighetens namn utgör en relativt liten del av den svenska kriminologin) eller ens en, i verklig mening, självständig forskning överhuvudtaget. Att justitieminstern vill ha omedelbar valuta för pengarna är egentligen i sammanhanget inte konstigt.

Det kan givetvis finnas dolda och mer problematiska skäl till att Ask väljer att lämna rådet. Det är ingen hemlighet att justitieministern och delar av regeringen hyser en viss politisk tveksamhet mot den nyttorationalitet som en stor del av den svenska kriminologin utgår ifrån. Oavsett, det är den nordiska kriminologins karaktär och historia som gjorde det både rimligt och möjligt för regeringen att dra in sitt stöd till Nordiska samarbetsrådet för kriminologi. Frågor som kan ställas i sammanhanget är: Borde kriminologin välja vilken fot den står på; politikens eller vetenskapens? Kan den ens göra det utan att ta sitt eget liv?

 

#1 Mästaren

Någonstans måste man börja.

Mannen sittande i mitten på främre raden är Olof Kinberg (1873-1960), Sveriges mest inflytelserika kriminolog genom alla tider. Fotografiet föreställer Kinberg tillsammans på personalen på Stockholms stads sinnessjukhus vid Långbro där han var överläkare 1908-1927. Kinberg disputerade vid Karolinska institutet 1908, blev docent i rättspsykiatri och psykiatri 1909 och erhöll professors namn 1921. Innan Kinberg pensionerades 1939 var han verksam såväl vid Karolinska institutet som vid Långholmens fängelse för vilkens psykiatriska klinik han ansvarade. Dessutom satt Kinberg i ett otal statliga kommittéer och utredningar. Hans vetenskapliga produktion var omfattande, krönt av de hyllande verken Aktuella kriminalitetsproblem i psykologisk belysning (1930) och Varför blir människor brottsliga? (1935). Kinberg var fram till sin död en centralfigur i den kriminalpolitiska och kriminologiska rörelsen. När han dog i april 1960 hade han nyligen, 86 år gammal, utsetts att förestå den vid Stockholms högskola just bildade Avdelningen för klinisk och medicinsk kriminologi vid Kriminalvetenskapliga institutet.

Det går att skriva en historik över svensk kriminologi utan att det till stora delar blir en berättelse om Olof Kinberg. Men det har sina uppenbara svårigheter. Den fruktade professorns ande vilar tungt över den historiska forskningen och det inte bara på grund av sitt stora inflytande i sin egen samtid. Kinbergs textproduktion var omfattande och till stora delar var den av sådant slag att den idag enkelt går att finna i bibliotekens databaser. Det gäller även kortare texter, ofta publicerade i någon tidskrift eller utredning och sedan återutgivet som särtryck. Kinberg är på så vis en mycket forskarvänlig forskare. Han företrädde också i de flesta fall en konsekvent typ av positivism som inbjuder till uppseendeväckande referat och citat likaväl som jämförelser med kriminologins internationella giganter. Hans övertygelse att kriminologi och kriminalpolitik var två sidor av samma mynt gör också att hans positivistiska gärning tacksamt låter sig fogas in i den sedan några decennier nya berättelsen om folkhemmets och välfärdstatens skuggsidor.

Det är givitvis nödvändigt att lyfta blicken från Kinberg. Det är mindre viktigt att dissekera hans ibland eleganta rättsfilosofiska resonemang eller fördjupa sig i de många personkonflikter han var inblandad i än att undersöka de politiska, kulturella och institutionella förankringarna och sammanhangen som gjorde hans kriminologi så framgångsrik. Det har inte bara ett värde för sig utan kan också fungera som utgångspunkt för en reflektion och kritik av aktuella kriminologiska praktiker. Den excentriske Kinberg må vara förpassad till historien, men stora delar av hans vetenskapliga och kriminalpolitiska program verkar inte vara det. Kan vi lära av Kinberg? Ja, varför skulle vi inte kunna det? Frågan bör snarare vara på vilket vis vi gör det.